Hej, jag heter Erin och är tre år gammal!

Mitt liv då? Vart försvann det? När kan jag sätta mig ner, dricka te med gamla vänner och fråga: "Kommer ni ihåg den där gången då vi gick i lågstadiet..."? Aldrig. För mitt lågstadieliv var mitt förra liv, mitt högstadieliv var mitt förra liv. Det enda jag har kvar är minnen jag börjar gråta av och en massa gamla teckningar i två vita pärmar... Och ifs mig själv också. Jag finns kvar. Jag är jag och utan dem hade jag inte varit jag. Antar jag.

Man ska inte gräva i det förflutna och i det som kunnat vara, men jag lever ett halvt liv. Ett liv utan den där kärnan, den där början, någonstans där man kan komma ihåg. Alla röster och känslor, dofter, skratt har blivit så dimmiga efter de här åren på lusse.

Lusse ja... Början på mitt liv, ett liv jag inte vant mig vid ännu, ett liv jag älskar och uppskattar för vad det är och för vad det ger mig, men som saknar det jag var förut. Jag har bara lärdomen kvar. Lärdomen att aldrig ta något för givet, en vän är en vän, inte ditt syskon, inte din blodsförvant. Kan du inte ta hand om henne, så kan hon lämna dig utan att känna några skuldkänslor. Lärdomen att jag är så full av fel och hål att allting läcker ur mig om jag inte ständigt påminns om dem så att jag kan lappa ihop dem med jämna mellanrum.

Men det finns påminnelser alltid. Oh ja. Fyra stycken för att vara exakt. Fyra stycken vackra, individuella, självständiga och levande påminnelser. Varav jag ser tre nästan varje dag. Något som påminner mig om hur saker och ting kunnat vara. Och hur saker och ting är.

Jag har levat i snart 18 år, men jag kommer bara ihåg tre år som jag fortfarande förknippar med min jordliga kropp. Tre år. Vad gör man när man är tre år? Inte så mycket. Vill ha, vill göra, vill vara, vill inte, vill, vill höra, vill se, vill hit, vill inte dit.

Ja, så kanske det är.

"Hej, jag heter Erin Ida Maria Gäddnäs och jag är tre år gammal!"