Ångest under flyttankar i Lingonskogen

Det är inte långt kvar till skolstarten nu. Inte långt alls.

Jag börjar den 28:e augusti och idag är det fanimej den 7:e. Det är 11 dagar kvar! Jag har inte panik dock, för tyskan är det tydligen inte panik med, så jag kan pusta ut och ta det någon gång under period 1. [Ska nog ändå försöka plugga lite varje dag för det!]

Dessutom har jag ställts inför ännu ett nervkittlande kompisdilemma.
Eifos har nämligen bjudit mig att komma och bo med henne i stan....
Och jag tackade ja!

I början kände jag en positiv känsla över saken, men så mindes jag ångesten. Ångesten som jag behövde min familj för att klara av. Som förstörde mina nerver och min hälsa fullständigt. Prestationsångesten.

Jag skulle verkligen vilja flytta ihop med Eifos! Vi skulle kunna sitta uppe och prata om våra böcker och karaktärer till sentsent, dela böcker, hjälpa varandra, ha kul på stan, träffa Cap't och Junsui lite oftare. Så skulle jag ha kortare väg till skolan, till butikerna, biblioteket och jag skulle kunna träffa t.ex. Alane, Nen och de andra oftare. Dessutom skulle jag få både bostadsbidrag och studiestöd.

Men rädslan för att en natt drabbas av den där ångesten... Den där hemska känslan av total hopplöshet och att gå rakt in i en återvändsgränd. Hårt. Att drabbas av den där ångesten och inte ha tillgång till tryggheten jag kan få här hemma...

Jag går inte till vänner då jag har ångest, den tanken funkar inte! Det måste vara mamm som säger att allt är ok, att allt är bra, att allting kommer ordna sig.

Och sedan LiLLan...

Hon behöver mig så mycket just nu. Hon blev så upprörd då hon fick höra om flytten att hon höll på att deppa ihop totalt.

Tanken på att flytta hemifrån och krypa ur vaggan är lockande och rätt trevlig med jämna mellanrum. Men ifall jag checkar upp mig själv en gång till, jag är ännu ett barn.

Och jag behöver min familj i närheten.

Jag älskar Eifos och allt kul vi skulle ha kunnat ha tillsamman är så otroligt upplyftande och lockande. Men i det långa loppet så skulle ångesten komma tillbaka och då skulle jag INTE kunna be om ett lyckopiller i form av en uppmuntrande mor och dotter diskussion.

Nu ska jag tänka över den här situationen dock, för jag vet ännu inte om vad som är bäst för mig. [Men i pengaväg så är det mest praktiskt att stanna hemma.]

Ciou!