Pfhr...
Ursäkta mig alla intelligenta och seriösa människor som har läst boken och uppskattar den, men jag höll på att dö av skratt bara av titeln.
Ja, alltså ursäkta, jag tror inte det är något fel på boken, det var bara titeln som prickade ett internskämt hos mig.
Det är något med mig och mina internskämt. De lägger nostalgiska spår i mig. Speciellt igelkotten kanske...
Jag fick ju min nitbasker år 2006. Den har hängt med i vått och torrt. Och så fort jag hade den på mig så fick folk genast en bild av en igelkott. Ja, sedan dess har allt som har med igelkottar att göra haft en fånig inverkan på mig. Yohan uppmuntrade igelkotten, LiLLan uppmuntrade igelkotten, JAG framförallt uppmuntrade igelkotten.
Dessutom har jag nu bett M skicka ner min baby från Mora, så nu är igelkotten snart hemma hos mamma igen <3
Ja M ja...
Undrar om han tänker på mig...? Jag tänker med jämna mellanrum på honom och på hur trevlig han var och hur roligt vi kunde ha. Men hans intensiva känslor gjorde mig lite pressad... Han var verkligen allt man kunde önska sig i killväg, han brydde sig bara FÖR mycket om att duga, så mycket att det blev ett komplex för honom. Vilket slutade i att i ena sekunden trodde han att jag inte älskade honom för att jag var lite trött och inte orkade vara så kärleksfull som jag brukade, andra sekunden fick han ångest och skuldkänslor för att han "pressade" mig.
Nej, det var ett förvirrat kapitel i mitt liv. Men han är snel...
Dessutom kan jag hålla smått koll på honom via hans skolas hemsida.
HEJ HOPP NU GÅR JAG OCH LÄGGER MIG INNAN JAG SÄGER FÖR MYCKET LÄSKIGA SAKER OM MINA STALKER VANOR!
Haha :)
SvaraRadera