Ensamvarg

Imorgon har jag tyska prov. Jag är stolt över mig själv för att jag inte har stressat upp mig över provperioden än! [Hinner väl komma till geografiprovet]

Jag vet inte varifrån min prestationsångest kommer. Ärligt, jag har trott mig veta, men nuförtiden är jag inte så säker. Kanske skulle jag behöva prata med en psykolog iaf... Som papp föreslog. Men problemet ligger nog i att anpassa sig efter de regler, begränsningar och livsvanor som läggs upp för mig då problemet är blottat. Då är det enda som återstår att gå in för något nytt och jag har aldrig varit någon höjdare med att klara av variation.

Det är som att förlora fotfästet. Att stå med slutna ögon på klippkanten och ta steget rakt ut i intet. Det finns två möjligheter, antingen hittar man ny fast mark, eller så lär man sig att flyga.

[Jag skulle mycket hellre flyga än trava på marken...]

Men kanske min prestationsångest kan botas. Tänker jag tillbaka hade jag liknande problem i sjuan då högstadiets mer krävande och självständiga arbete drog med mig. Jag var trött, svag, ledsen och tillbakadragen. Men i åttan och nian lindrades det sakta och mina betyg blev t.o.m. bättre ju mindre jag ågade mig.

Kanske det inte riktigt funkar på samma sätt på lusse, men det är värt ett försök! Mest för att jag ska lyckas behålla min mentala hälsa genom denna epok av mitt liv.

Hur som helst, jag har så mycket att vara glad åt och den här gången ska jag inte glömma bort det. Jag minns så väl vilka misstag jag begått...

Jag kommer ihåg något jag skrev i nian. Något jag aldrig kommer gå efter igen, även om det stämmer många gånger.

"Ensamvarg som jag är
Har jag inte någon kär
På vägen som jag går
Syns bara mina egna spår

Lång är min resa
Tung är min väg
För sent det är att vända
Fast jag ångrar varje steg"