Jag vet inte om jag är stolt, rädd, arg eller nostalgisk över hela affären längre. Jag är nog bara bitter. Snälla, jag vill inte bli vuxen och vara storsint och försöka försonas med människor vars uppfattningar om mig jag inte längre vet säkert.
Bäst skulle vara att jag vänjer mig och glömmer hela affären, neutraliserar den. Vilket jag känner att jag kommer kunna om jag bara får några månader på mig.
Jag vill glömma och gå vidare, att försöka försonas kommer bara riva upp en massa sår som jag faktiskt är på god väg att läka själv.
Det är snart vinter igen... Så jag gör det här på det sätt som passar mig bäst just nu. Vad som händer i fortsättningen är en annan fråga, men just nu vill jag bara hålla avståndet.
"När en stjärna faller
Då ser man att den fanns
För den lyser starkast när den dör
På väg till någonstans
Och i skenet växer en dröm till liv
Som har slumrat i min kropp
Jag ser seglet fyllas av en vind
Mot en dag som andas hopp
För idag när båten glider ut
Så blir jag fri igen
Det är bara vintern som är slut
Nu lever sommaren
Och jag vet ändå att det vi har
Ska växa inom oss
Bortom djupa vatten finns det kvar
Sen vi har kastat loss
Vad är det som väntar
Det känns att allt är nytt
Skall jag hitta dig som den du var
Med allt du har betytt
Vi blir ett med allt när allt blir ett
Liksom stjärnor utan namn
Inte ser du om det fattas en
Den som förde mig i hamn
För idag när båten glider ut
Så blir jag fri igen
Det är bara vintern som är slut
Nu lever sommaren
Ser du himlen den är blå idag
När molnen blåst förbi
Ta emot mig för här kommer jag
När du ser mig är jag fri
För idag när båten glider ut
Så blir jag fri igen
Det är bara vintern som är slut
Nu lever sommaren
Ser du himlen den är blå idag
När molnen blåst förbi
Ta emot mig för här kommer jag
När du ser mig är jag fri"
~Nordman
Jag tycker inte att du skall försonas, eller något sådant. Låt det neutraliseras bara. Tiden tar hand om det. Inte för att jag vill förespråka någon slag oförsonlig "Jag hatar er för evigt"-attityd, men jag tycker det ändå är bäst att låta det förgångna vara och gå vidare helt enkelt. Du har smakat på hur det var, du vill inte smaka på det igen, trots att det skulle vara förändrat (fast om det en gång kunde gå så långt tror jag inte den där förändringen skulle vara särskilt bestående, eller pålitlig).
SvaraRaderaTack =) Jag vet, jag pratade bara med mamma om saken och det blev lite för känslosamt för mig. För jag orkar verkligen inte försöka riva upp det hela igen.
SvaraRaderaTack! =)
Förlåt om jag var för hård, vet bara av egen hård erfarenhet hur hemskt och stort och megalomanskt det lätt blir med oförsonliga fejder. Det är INTE du som är skyldig nån att försöka sonas, men jag vet att du kunde och et gnager ständig energi av en att bära på sånt. men som Noemi sade- det är viktigast att gå vidare... kram mam
SvaraRadera