Har hål fram till 11.55. Sitter i skolan och gäspar igen. Mina axlar är konstigt svullna också. e.e Nåja, får vara så då... =P Kan väl tvinga Tååfe att massera lite [fast han säkert är för hårdhänt =P]. Han är på kommande, vi ska väl snacka lite skit som vanligt och sedan äta något innan jag har svenska [ja fyfan...]. Sedan finska så tar dagen slut... =P
Tänk att det är fredag imorgon igen... Helt jävla otroligt vad fort det går... =P Måste börja plugga [nej, jag gjorde det inte igår, var för trött]. Svenska är ju textkompetens så det går ju inte riktigt att plugga till, finska är för jävligt, buöh, jag fattar ingenting, förstår inte ens att jag fortfarande HAR finska. -.- Sedan tyska, kurs 3, lätt avklarat. Matte... vet inte ännu, det går säkert som vanligt.
Avgjort! Aj, mitt huvud! .___. Jag ska nog be Tååfe massera mig lite... D= Mina axlar känns som kubmaneter. Inte för att jag någonsin kännt på en, men jag har en uppfattning...
kan jag ingenting jag älskar dig din galna get ge mig en kyss din idiot ta med dig munstycket och visa lite värdighet jag har inga kalsonger så ta och dränk dig vi ska äta rosor hos pappa och mango hos mamma hoppas vi har dukar så det räcker till elefanter stolar och karuseller i symbios med insekter och gröna blad getingar förstås kan inte bli värre men det regnar sol på oss i centimeter mandelbak hemska tidningar varför stilla gås vill bara gå och gunga i regnet ge mig vinflaskan så slänger vi den i sjön och sjunger Halleluja Davids Son och väntar på att pappa ska flyta bort.
Ah, nu kom människan. x3 Om ni nu undrar så testade jag att se hur mycket skit jag kunde skriva från det jag fick slut på saker att skriva tills Tååfe dök upp. Jag bara skrev det första som kom upp i huvudet.
Ciou~
Visar inlägg med etikett Eget crap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eget crap. Visa alla inlägg
torsdag 25 mars 2010
tisdag 8 december 2009
Om jag kunde kasta mig ut bland molnen
Om jag kunde kasta mig ut bland molnen...
Där tror jag att jag skulle stanna...
Där behöver jag inte känna mig orespekterad. Där behöver jag inte känna att jag inte lever upp till förväntningar.
Där tror jag att jag kan känna mig vacker och elegant. För där råder inga tyngdlagar och inga visuella krav.
Uppe bland molnen skulle jag stanna, tror jag.
För där skulle jag kunna gråta utan att skämmas för mina svagheter. Där skulle det egentligen inte spela någon roll. För vad skulle kunna nå mig genom sfären? Ingen stress, inga prestationskrav, ingen känslomässig press.
Men uppe bland molnen är det nog ganska ensamt...
Och jag älskar er allihopa, jag vill inte vara ensam!
Men jag önskar att jag vågade gråta ibland och visa att jag inte är en stenstod, ingen klippa.
Att jag är ledsen och känner mig ful och värdelös ibland.
måndag 30 november 2009
Time Warp
Min Time Warp! Den är äntligen klar!
Här ser man alltså hur Ida Anni Maria växer upp till Erin Ida Maria!
måndag 19 oktober 2009
Att vara annorlunda [Uppsats]
Vad menas med att vara annorlunda? Att man har en annorlunda klädstil, en annorlunda musiksmak, en annorlunda karaktär? Men hur fastställer man att en person är annorlunda? Människor blir allt mer likriktade på grund av bl.a. Internet. Trender och information sprids snabbt över hela världen det är en del av globaliseringen. Det finns även krav på likriktning, att man ska klä sig på ett visst sätt eller lyssna på en viss musikgenre. Likväl vill vi alla egentligen vara unika. Särskilt tonåringar känner sig tidvis annorlunda, det är en del av människans utvecklingsprocess. Vi måste därför ha ”de annorlunda” eftersom vår egen identitet utvecklas genom att vi är annorlunda i förhållande till dem.
Jag har läst Richard Fields dikt om att vara annorlunda där det t.ex. står: ”Jag har varit tvungen att finna nya vägar. Vända mig bort när tanklösa barn stirrar och viskar. Visst gör det ont i själen, men dom förstår ju ingenting”. Det här är, med få ord, en perfekt förklaring på hur man kan känna sig då man får sina värderingar och kanske t.o.m. ens egen personlighet ifrågasatt. Dikten ingår i ungdomsdiktantologin: ”Det här är jag”. Sammanställd av Helen Exley 1984.
Människor kategoriserar varandra lite för enkelt nuförtiden. Vi tycker inte alltid om att folk är för annorlunda i förhållande till oss själva och uppfattar det därför som något dåligt. Genom att indela människor i grupper så skapar man sig en identitet utgående ifrån vad som är viktigt för en själv. För folk som hejar på IFK t.ex. spelar det kanske inte alltid så stor roll om man är ”emokid” eller ”popfjolla”, för där är det fotbollen som är viktigast och förenar ens intressen. De som är annorlunda är de som hejar på motståndarlaget. Därför är det nog viktigt att ställa sig frågan: ”Vem tycker jag är annorlunda i förhållande till mig och mina värderingar?” och när man fått svar på det: ”Varför tycker jag så?” och vice versa: ”Vem tycker jag är lik mig och varför?”. Det kan ge oss en bild av våra egna förutfattade meningar.
Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många på Ålands lyceum som jag identifierar mig med stilmässigt. Det innebär dock inte att jag umgås med dem som klär sig på liknande sätt som jag. Jag är kanske lite ”annorlunda” just på Ålands lyceum, för att det finns så få ”gother”. Ändå har jag fått en massa bra vänner på kort tid som alla har en egen individuell stil. Utav detta lärde jag mig att inte döma för snabbt efter första intrycket. Det finns andra faktorer som påverkar att jag och mina nya vänner kom så nära varandra. Det är en skön och fin sak här i livet. Att komma till ett nytt ställe och träffa många nya människor som alla någon gång känt sig mobbade och utstötta. De har fått byta värderingar om sig själv och andra med tiden. Det är nog stundom nyttigt med miljöombyte och att träffa nya människor i nya sammanhang. Det kanske kan få oss att ändra uppfattning om normalitet. T.ex. så kan det vara bra för en pryd heterosexuell att gå i ett Pride-tåg bland läderbögar och rosa plymer någon gång och få känna sig annorlunda. Den enda gående på en konferens för rullstolsbundna kanske inte heller känner sig så ”normal”.
Tyvärr så finns det människor som känner sig rent av hotade av dem som är annorlunda. Det kan leda till utfrysning, mobbning, trakasserier och våld. Det visar bara att alla inte klarar av att få sina värderingar och fördomar ifrågasatta. Jag tror världen skulle se bättre ut om vi vågade intressera oss för det som vi uppfattar som ”annorlunda”.
Jag brukar försöka tänka att: ”Okay, det är konstigt, men helt okej”. Jag har kommit till en skola med många individer, alla med unika karaktärer. Man ska försöka att inte döma ut människor med annorlunda stil, utseende eller åsikter. Om jag fortsättningsvis ska citera Richard Field så skrev han vidare på sin dikt: ”Dom tror att livet är en jämn väg, utan stenar och gropar, utan problem. Men hindren är höga som berg och tar aldrig slut. Men vidare måste man. Se livet rakt i ansiktet, övervinna hindren och riskera allt.”
För varje individ är annorlunda, men bara så länge det finns andra människor på jorden att jämföra sig med.
'Tebayo!
Jag har läst Richard Fields dikt om att vara annorlunda där det t.ex. står: ”Jag har varit tvungen att finna nya vägar. Vända mig bort när tanklösa barn stirrar och viskar. Visst gör det ont i själen, men dom förstår ju ingenting”. Det här är, med få ord, en perfekt förklaring på hur man kan känna sig då man får sina värderingar och kanske t.o.m. ens egen personlighet ifrågasatt. Dikten ingår i ungdomsdiktantologin: ”Det här är jag”. Sammanställd av Helen Exley 1984.
Människor kategoriserar varandra lite för enkelt nuförtiden. Vi tycker inte alltid om att folk är för annorlunda i förhållande till oss själva och uppfattar det därför som något dåligt. Genom att indela människor i grupper så skapar man sig en identitet utgående ifrån vad som är viktigt för en själv. För folk som hejar på IFK t.ex. spelar det kanske inte alltid så stor roll om man är ”emokid” eller ”popfjolla”, för där är det fotbollen som är viktigast och förenar ens intressen. De som är annorlunda är de som hejar på motståndarlaget. Därför är det nog viktigt att ställa sig frågan: ”Vem tycker jag är annorlunda i förhållande till mig och mina värderingar?” och när man fått svar på det: ”Varför tycker jag så?” och vice versa: ”Vem tycker jag är lik mig och varför?”. Det kan ge oss en bild av våra egna förutfattade meningar.
Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många på Ålands lyceum som jag identifierar mig med stilmässigt. Det innebär dock inte att jag umgås med dem som klär sig på liknande sätt som jag. Jag är kanske lite ”annorlunda” just på Ålands lyceum, för att det finns så få ”gother”. Ändå har jag fått en massa bra vänner på kort tid som alla har en egen individuell stil. Utav detta lärde jag mig att inte döma för snabbt efter första intrycket. Det finns andra faktorer som påverkar att jag och mina nya vänner kom så nära varandra. Det är en skön och fin sak här i livet. Att komma till ett nytt ställe och träffa många nya människor som alla någon gång känt sig mobbade och utstötta. De har fått byta värderingar om sig själv och andra med tiden. Det är nog stundom nyttigt med miljöombyte och att träffa nya människor i nya sammanhang. Det kanske kan få oss att ändra uppfattning om normalitet. T.ex. så kan det vara bra för en pryd heterosexuell att gå i ett Pride-tåg bland läderbögar och rosa plymer någon gång och få känna sig annorlunda. Den enda gående på en konferens för rullstolsbundna kanske inte heller känner sig så ”normal”.
Tyvärr så finns det människor som känner sig rent av hotade av dem som är annorlunda. Det kan leda till utfrysning, mobbning, trakasserier och våld. Det visar bara att alla inte klarar av att få sina värderingar och fördomar ifrågasatta. Jag tror världen skulle se bättre ut om vi vågade intressera oss för det som vi uppfattar som ”annorlunda”.
Jag brukar försöka tänka att: ”Okay, det är konstigt, men helt okej”. Jag har kommit till en skola med många individer, alla med unika karaktärer. Man ska försöka att inte döma ut människor med annorlunda stil, utseende eller åsikter. Om jag fortsättningsvis ska citera Richard Field så skrev han vidare på sin dikt: ”Dom tror att livet är en jämn väg, utan stenar och gropar, utan problem. Men hindren är höga som berg och tar aldrig slut. Men vidare måste man. Se livet rakt i ansiktet, övervinna hindren och riskera allt.”
För varje individ är annorlunda, men bara så länge det finns andra människor på jorden att jämföra sig med.
'Tebayo!
onsdag 16 september 2009
Ensamvarg
Imorgon har jag tyska prov. Jag är stolt över mig själv för att jag inte har stressat upp mig över provperioden än! [Hinner väl komma till geografiprovet]
Jag vet inte varifrån min prestationsångest kommer. Ärligt, jag har trott mig veta, men nuförtiden är jag inte så säker. Kanske skulle jag behöva prata med en psykolog iaf... Som papp föreslog. Men problemet ligger nog i att anpassa sig efter de regler, begränsningar och livsvanor som läggs upp för mig då problemet är blottat. Då är det enda som återstår att gå in för något nytt och jag har aldrig varit någon höjdare med att klara av variation.
Det är som att förlora fotfästet. Att stå med slutna ögon på klippkanten och ta steget rakt ut i intet. Det finns två möjligheter, antingen hittar man ny fast mark, eller så lär man sig att flyga.
[Jag skulle mycket hellre flyga än trava på marken...]
Men kanske min prestationsångest kan botas. Tänker jag tillbaka hade jag liknande problem i sjuan då högstadiets mer krävande och självständiga arbete drog med mig. Jag var trött, svag, ledsen och tillbakadragen. Men i åttan och nian lindrades det sakta och mina betyg blev t.o.m. bättre ju mindre jag ågade mig.
Kanske det inte riktigt funkar på samma sätt på lusse, men det är värt ett försök! Mest för att jag ska lyckas behålla min mentala hälsa genom denna epok av mitt liv.
Hur som helst, jag har så mycket att vara glad åt och den här gången ska jag inte glömma bort det. Jag minns så väl vilka misstag jag begått...
Jag kommer ihåg något jag skrev i nian. Något jag aldrig kommer gå efter igen, även om det stämmer många gånger.
"Ensamvarg som jag är
Har jag inte någon kär
På vägen som jag går
Syns bara mina egna spår
Lång är min resa
Tung är min väg
För sent det är att vända
Fast jag ångrar varje steg"
Jag vet inte varifrån min prestationsångest kommer. Ärligt, jag har trott mig veta, men nuförtiden är jag inte så säker. Kanske skulle jag behöva prata med en psykolog iaf... Som papp föreslog. Men problemet ligger nog i att anpassa sig efter de regler, begränsningar och livsvanor som läggs upp för mig då problemet är blottat. Då är det enda som återstår att gå in för något nytt och jag har aldrig varit någon höjdare med att klara av variation.
Det är som att förlora fotfästet. Att stå med slutna ögon på klippkanten och ta steget rakt ut i intet. Det finns två möjligheter, antingen hittar man ny fast mark, eller så lär man sig att flyga.
[Jag skulle mycket hellre flyga än trava på marken...]
Men kanske min prestationsångest kan botas. Tänker jag tillbaka hade jag liknande problem i sjuan då högstadiets mer krävande och självständiga arbete drog med mig. Jag var trött, svag, ledsen och tillbakadragen. Men i åttan och nian lindrades det sakta och mina betyg blev t.o.m. bättre ju mindre jag ågade mig.
Kanske det inte riktigt funkar på samma sätt på lusse, men det är värt ett försök! Mest för att jag ska lyckas behålla min mentala hälsa genom denna epok av mitt liv.
Hur som helst, jag har så mycket att vara glad åt och den här gången ska jag inte glömma bort det. Jag minns så väl vilka misstag jag begått...
Jag kommer ihåg något jag skrev i nian. Något jag aldrig kommer gå efter igen, även om det stämmer många gånger.
"Ensamvarg som jag är
Har jag inte någon kär
På vägen som jag går
Syns bara mina egna spår
Lång är min resa
Tung är min väg
För sent det är att vända
Fast jag ångrar varje steg"
fredag 13 mars 2009
Nötskrikor och hårfärgning
Jag är rätt så nöjd med den här dagen, vad folk än tror. Skolan var inte så krävande, började kvart i tio, dubbeltimme rella, hål, hälsa och dubbeltimme gympa. Och eftersom de var till Avancia och skrinnade och jag inte kan skrinna utan att få sendrag hela tiden så fick jag gå på promenad istället.
Och det är jag erkänt bra på!
Just nu är jag egentligen ganska slö, har laddat upp en massa bilder idag. Vår scanner är ju igång [pözzizar på däj papa]. Och idag har jag redigerat ett par bilder som jag gjort, men mina bilder är verkligen skräp. Måste börja rita mer och mer intensivt.
Men nu kan jag ju börja ladda upp min serie på nätet! Det känns ganska kul egentligen, men vi får se om jag orkar eftersom jag nu inte kommit igång med den överhuvudtaget sedan i somras.
Ikväll vill jag dock inte deppa över sådana saker. Alane kommer hit och jag ska hjälpa henne färga håret! Jag har ju färgat Lillans hår två gånger och båda gångerna blev det ordentligt gjort. Så ja, jag tror jag är ganska duktig. Antagligen för att jag verkligen gnider in färgen som om jag vill etsa in den i huvudsvålen på folk.
Men jag vet inte, jag har varit glad idag av kanske en speciellt anledning. När jag var nere i köket imorse så sken pappa upp och sa: "Titta en nötskrika!".
Vi har dem utanför huset vid fågelbordet tillsammans med småfåglarna.
Mamma kommer dessutom hem från Helsingfors idag. Hon har ju varit och hälstar på presidenten! Det är ganska fint det egentligen.
Jag kanske laddar upp en bild av hur färgningen blev sedan då vi är klara.
Nuff said!
Och det är jag erkänt bra på!
Just nu är jag egentligen ganska slö, har laddat upp en massa bilder idag. Vår scanner är ju igång [pözzizar på däj papa]. Och idag har jag redigerat ett par bilder som jag gjort, men mina bilder är verkligen skräp. Måste börja rita mer och mer intensivt.
Men nu kan jag ju börja ladda upp min serie på nätet! Det känns ganska kul egentligen, men vi får se om jag orkar eftersom jag nu inte kommit igång med den överhuvudtaget sedan i somras.
Ikväll vill jag dock inte deppa över sådana saker. Alane kommer hit och jag ska hjälpa henne färga håret! Jag har ju färgat Lillans hår två gånger och båda gångerna blev det ordentligt gjort. Så ja, jag tror jag är ganska duktig. Antagligen för att jag verkligen gnider in färgen som om jag vill etsa in den i huvudsvålen på folk.
Men jag vet inte, jag har varit glad idag av kanske en speciellt anledning. När jag var nere i köket imorse så sken pappa upp och sa: "Titta en nötskrika!".
Vi har dem utanför huset vid fågelbordet tillsammans med småfåglarna.
Mamma kommer dessutom hem från Helsingfors idag. Hon har ju varit och hälstar på presidenten! Det är ganska fint det egentligen.
Jag kanske laddar upp en bild av hur färgningen blev sedan då vi är klara.
Nuff said!
måndag 23 februari 2009
"Förlåt"
Flicka lilla, hör upp, lyssna på
Vad tjänar det till att du gråter var natt?
Lilla vän, säg mig varför då?
Hör du inte deras grova skratt?
Se, ögonen på väggarna blundar ändå
Trots att var dröm du har slutar i gråt
Har du glömt bort vart du ville gå?
Dit kommer man int' för att man säger förlåt
Res dig upp, på egna ben
Varje resa har börjat med ett enda steg
Höj din blick, möt framtiden
Du kommer alltid ångra de gånger du teg
Flicka lilla, ta lärdom av mig
Du lever inte för att tjäna nån' an
Lilla vän, ta det till dig
Att du böjer dig gör inte drömmen sann
Se dem i ögonen, vänd dem din rygg
Fortsätt gå mot det du bestämt är ditt mål
Att leva betyder inte att du är trygg
Livet kommer än att pröva vad du tål
Res dig upp, på egna ben
Varje resa har börjat med ett enda steg
Höj din blick, möt framtiden
Du kommer alltid ångra de gånger du teg
Nej, jag vet inte varför jag fick lust att skriva den här låten. Den bara kom till mig. Det var takten som kom och sedan melodin, sedan orden.
I mitt huvud låter det som något Dia Psalma skulle ha kunnat skriva.
Blah...
Vad tjänar det till att du gråter var natt?
Lilla vän, säg mig varför då?
Hör du inte deras grova skratt?
Se, ögonen på väggarna blundar ändå
Trots att var dröm du har slutar i gråt
Har du glömt bort vart du ville gå?
Dit kommer man int' för att man säger förlåt
Res dig upp, på egna ben
Varje resa har börjat med ett enda steg
Höj din blick, möt framtiden
Du kommer alltid ångra de gånger du teg
Flicka lilla, ta lärdom av mig
Du lever inte för att tjäna nån' an
Lilla vän, ta det till dig
Att du böjer dig gör inte drömmen sann
Se dem i ögonen, vänd dem din rygg
Fortsätt gå mot det du bestämt är ditt mål
Att leva betyder inte att du är trygg
Livet kommer än att pröva vad du tål
Res dig upp, på egna ben
Varje resa har börjat med ett enda steg
Höj din blick, möt framtiden
Du kommer alltid ångra de gånger du teg
Nej, jag vet inte varför jag fick lust att skriva den här låten. Den bara kom till mig. Det var takten som kom och sedan melodin, sedan orden.
I mitt huvud låter det som något Dia Psalma skulle ha kunnat skriva.
Blah...
måndag 9 februari 2009
Grönsaken är tillbaka! [med nostalgi]
Är det verkligen vettigt av mig att hålla på såhär? Jag håller på att gå sönder!
Ena dagen har jag panikångest och vet inte vad jag ska ta mig till eller vart jag ska ta vägen [men detta är nog en egenskap en grönsak inte besitter, men vad vet man...?] och andra dagen kan jag verkligen säcka ihop och vara alltför chill för mitt eget bästa. Om jag inte får kontroll över min tillvaro snart så kommer skolan och känslolivet att knäcka mig.
Därför har jag bestämt mig för att försöka kontrollera förljande:
- Min sömn --> Jag måste börja sova mer än 6 timmar per natt, har inte gjort det på någon månad...
- Min motion --> Måste lägga chattandet mer åt sidan och försöka få tid över för en och annan power walk och att simma på Mbad med papp
- Mina prestationskrav --> Sluta jämföra mig med andra, börja tänka att jag behöver inte vara bra på allt och att jag duger som jag är
- Min självsyn --> Måste klara av att se mig i spegeln utan att hitta fel vart jag än tittar, älska mig själv mer och inse att jag faktiskt är älskvärd [emellanåt]
- Mitt skrivande --> Måste börja skriva på mina böcker igen för att få igång kreativiteten igen
Detta är det jag behöver uppnå innan nästa skolår åtminstone. Är man en lat, osäker, virrig grönsak som jag så går det inte att svänga om till den perfekta tillvaron med ett "SQUISH!" ner i komposten.
Det händer inte så mycket just nu. Skrev matteprov idag, jag fick som vanligt total blackout som alltid. Men vafan, jag är ingen tutti-frutti, jag är inte bra på allt. Ska försöka förstå mig på tyskan först och engelskan ströläser jag på hela tiden.
Ska arbeta under sportlovet nästa vecka. Får 150 e för det. Inte så dåligt för fem dagars jobb som tar absolut max en timme per dag.
Dessutom har Mickis [vännen som gett mig tillgång till detta jobb] bilder från Musiklägret -04. Bilderna på Ally! Jag blev helt salig. En våg av minnen strömmade över mig då jag mindes den där varma sommarveckan då jag var 11 år gammal, då jag blev kär i en kille med långt svart hår och världens underbaraste leende.
Ack, ja... Nostalgi...
Jag hittade av en ren slump ikväll också en dikt jag skrev till den sommaren:
Den dagen var himlen
Som förgätmigej
Då visste jag int' än
Att jag skulle möta dig
Hur kan jag förklara
Dina blickar mot mig
Jag kan inte svara
Gillar du mig, säg?
Om jag fick höra
Att du tyckte om mig
Så skulle jag göra
Allt för att få dig
Jag vet att du kanske
Int' ser mig som jag ser dig
Men av alla på lägret
Så såg du alltid på mig
Gah! Nostalgi!!!
Grönsak med nostalgi...
[Nuuu har du sett allt!]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)