Vissa saker förstår man faktiskt bättre när man blir äldre

Knuten i mitt bröst verkar inte vilja försvinna... Den har funnits där nu i flera månader, jag måste göra något åt den! Men om jag gör det, kommer inte allt den hållit inne svämma över i mitt bröst...?

Men jag kan inte fortsätta känna såhär. Jag kan inte ljuga för andra, men jag är hur bra som helst på att ljuga för mig själv. Men jag kan inte längre. Jag måste öppna ögonen för mig själv och försöka respektera mina känslor, för utan dem så blir allting jag gör fel och kommer att spänna åt knuten ännu hårdare och så kommer det göra ännu ondare ännu längre.

Jag förstår nu, det som hände för nästan två år sedan... Jag förstår känslan precis, även om den då var avlägsen. Jag respekterade det som hände, eftersom jag litade på dig. Men jag litar ju inte på mig själv nu. Hur kände du det då?

Det viktigaste är att jag gör det som långsamt löser upp knuten. För jag tycker inte om plötsliga översvämningar [en anledning till att våren är så irriterande]. Det sipprar in i varenda spricka det kommer åt och får det att svälla, värka och bulta som när man har hållit andan under vattnet för länge utan att nå upp till ytan.

Tiden är nog mogen för mig att bli helt och hållet fri igen.

Men jag låter det nya året komma först. Och jag tänker möta det med glädje.

[Även om det bara är byte av kalender och en massa fyrverkerier som bevisar för oss att ett nytt år har gått.]

Ciou~